I slutet på mars träffade jag Ulf Grell för att diskutera äldrevården i Örebro. Ulf har på ålderns vår flyttat tillbaka till Örebro efter att ha haft olika typer av chefsjobb inom vård och äldrevård under sitt yrkesverksamma liv. Vi kom i kontakt när han hörde av sig med synpunkter kring hur ”nollvisionen” fungerar i Örebro. Han pekade ut två övergripande problem: att många inte bryr sig och att det är brist på fantasi (jag tror att det oftast beror på att vi inte i tillräcklig hög grad uppmuntrar personalens ansvarstagande och utveckling, men här ska det mest handla om hans synpunkter).
Ulf berättade om en diabetessjuk 80 åring som – nästan – drabbats av Örebro kommuns ”nollvision”. Efter att ha förts till USÖ för hjärtproblem (intensivvårdsavdelningen). Dels var det ett problem att ingen visste var mannen tagit vägen – ingen ringde och berättade och ingen verkade veta. Från USÖ flyttades mannen så småningom till en korttidsplats, där han stannade i två veckor. Men dit skulle han aldrig ha fått åka, om inte Ulf Grell kunnat Socialtjänstlagen och stått på sig mot kommunens representanter. Enligt kommunen skulle han nämligen skickats hem direkt från USÖ, trots att han var förvirrad och hade ett dåligt allmäntillstånd.
När det så var dags att lämna korttidsboendet mådde han bättre och det blev möjligt för hans anhöriga att ta ett större ansvar för hans dagliga situation. Det var alltså dags för en vårdplanering men biståndsbedömarna tittade inte på hemmet (”så brukar vi inte göra”), vilket Ulf tyckte var konstigt. Sjuksköterskan på korttidsboendet ordnade dock detta och en arbetsterapeut mötte i hemmet (men hon var inte med på vårdplaneringen). Några slutsatser ur berättelsen:
- Ett problem som blev tydligt i Ulfs berättelse är att det inte finns någon som för den enskildes talan. Det borde ju faktiskt inte krävas att man har en anhörig som kan socialtjänstlagen för att man ska få rätt vård.
- Kommunen (och vården i allmänhet) måste bli bättre på att uppmuntra – istället för att motarbeta och försvåra – de anhörigas engagemang.
- Det behövs något utöver seniorboende (men utan vårdboende med biståndsbedömning – Ulf pratade om någon typ av ”utvecklade servicehus”). Vi socialdemokrater har föreslagit TryggBo, en mellanform som vi tillsammans med vänsterpartiet föreslog i kommunens budget i år (vi tror att det går att skapa 110 sådana platser relativt lätt).